Dagarna går fort. Jag trodde inte att det var möjligt men jag ligger till och med efter i skolan. Eller nä, vi brukar ha en inlämning på varje lektion och sen har man ett par dagar på sig att lämna in. I vanliga fall lämnar jag alltid in i slutet av lektionen men förra veckan var otroligt tuff. Mest mentalt och jag blir trött.
Det har varit en incident på Tottes förskola, det har varit ny praktikplats , en utmaning i sig. Jag känner ofta att jag inte får ihop livet. En återkommande replik jag har i huvudet är " Hur kunde jag tro" eller "vem trodde jag att jag var när jag gav min in i detta" Den svåraste att övertyga är sig själv. Alltså det handlar nog inte om vad jag har vald att plugga. Utan att jag valt att lämna jobbet och plugga överhuvudtaget.
Suck och usch vad otroligt tung man kan känna sig när man är 32år. En tyngd jag inte visste fanns när jag var 20. Eller jo det visste jag. Man var ju en deprimerad tonåring.
Jag är så tacksam för skolan och hela energin som finns där. För dem som är där är det inget spektakulärt att jag valt denna vägen i livet. En person som mig har de träffat varje termin. Alla elever som är där blir behandlade på precis samma sätt. Den mest självklara frisörelever och den 32åriga småbarnsmamman är på precis samma nivå. Det är otroligt befriande att få vara där. Där alla vill samma sak. Ingen blir "skrattad åt".
Alla vill detta och det är lika viktigt för oss alla.
Kommentera