Jag är så tacksam för vad livet ger just nu. Det känns som att jag inte hinner ta tillvara på allt. Jag vill först av allt finnas för mina barn. Se i deras ögon, krama deras spinkiga kroppar och höra deras tankar. Ta tillvara på varje unik
stund med mina fina pojkar. Idag ska jag försöka få med alla tre på promenad.
Mannen jag lever med är en annan sort. Han ger mig verkligen allt, jag önskar att jag ger honom de han ger mig. När jag lättar på hjärtat är han alltid mjuk och förstående. När jag övertänkt och försöker trassla ut nystanet av oror ser han
inget trassel. Allt landar bra hos honom. Jag önskar så att jag ger honom samma som han ger mig.
Ibland när min för stora vilja och ängslighet tagit mig för långt ut på vilda vågor kallar han på mig som en fyr i mörkret.
Hans ljus är av sorten som känns på insidan just när ögon möts.
Jag behöver bara se honom för att veta att där i hamn finns tryggheten igen.
Så länge jag kan nuddas av hans ljus kan jag fortsätta fram.
I mina vågor och stormar står han pall. Grundad på ett vis som talar om att även denna storm drar förbi.
Snälla stora väsen säg att jag ger honom något av de han ger mig.
För när stormen dragit förbi, lämnat stranden utmattad, sargad av vind och piskad av regn kyla och elände står han fortfarande vid min sida, lika grundad oförändrad och nu utan att kalla. Tyst och respektfullt.
Om jag bara får ge honom en känsla av vad han ger mig ♥️
Kim är alltid mitt centrum
Kommentera